På samma våg...

Vind - check!
Vågor - check!
Barnvakt - check!
Hustru som vill surfa - check!

In med brädorna i bilen och iväg!!! M anmälde sig till en introduktionskurs i vågsurfing förra året men fick aldrig det efterlängtade samtalet. I år gick det bättre och efter några timmar i Apelviken kunde vi bara konstatera att det är den nya familjesporten i vår familj. Barnen har ju redan två våtdräkter var och har tillbringat sommaren med paddel på den lilla softdeckbrädan. En paddlar och en spanar efter krabbor i fören. Genialiskt! Men har man barnvakt så gäller det att passa på! In med brädorna i bilen och fort iväg innan något strular till sig.

Kollar läget i Lejet - ett gäng vindsurfare ute, inte avskräckande många och rent uppe vid piren. Några sälar? Nä, det är ett gäng vågsurfare där ute. Lovande...
Vad ska man välja? Stora vågor men inte lika rena som igår. Dåligt tryck alltså. M får testa Naish Hokua 9'3 utan paddel och inte helt utan framgång. Vi kommer inte igång på vågorna nära piren men lite längre in reser dom sig mer vertikalt. Flera gånger kommer M upp på knä men inte längre men rätt vad det är så står hon där och får sitt livs första surf för egen kraft. Lyckan är total! Jag har inte lika lätt på hennes Meyerhoffer 8'0 (skulle ha tagit 9'2an) men fångar till slut en fin liten våg. Kliver fram lite, får fart, titter vänster och konstaterar att vi delar samma våg. Coolt. Känns fantastiskt bra!

Jordnötter före DayGlo...

...och efter.

Upp på stranden, vätskepaus och konstaterar att leendet på M:s ansikte inte går att tvätta bort. Så ska det vara. Jag har däremot paddlat mig trött på 8'0an. Vi byter bräda och jag hämtar paddeln. Tittar lystet ut mot de större vågorna men håller M sällskap lite längre in. Fångar några, rider en bit men får inte alls till det. Paddla Hokuan stående mot vinden i över 10m/s kan man bara fetglömma. På knä går det däremot bra. Efter en stund konstaterar vi bägge att det inte går så bra. M är för trött för att byta upp till 9'2an och förklarar sig nöjd med kvällen. Jag är däremot sur. Jag fångar vågor, jag lyckas stå på Hokuan men jag lyckas inte göra något av det. Försöker påminna mig om att jag egentligen är nybörjare men mitt ego vill mer. Lite te med socker och så en sista session.

M gör mig sällskap ut till piren och jag sätter mig i den sköna utåtströmmen. Vinden har vridit upp mot väst lite så jag kommer bara halvvägs ut innan det tar stopp. Paddlar ut en bit i viken och satsar på första vågen i ett set. Den bryter för tidigt och jag har fel vinkel. Suck. Upp igen. Startar på knä istället. Väntar tills brädan skjuter fart, ställer mig upp utan problem och kommer iväg fint. Lägger en sväng mot piren bara för att upptäcka att jag borde gått åt andra hållet. Jag måste bli bättre på att läsa vågorna! Tredje gången gillt. Upp, upp och ivääääg. Lång ride in bland vindsurfarna. Lägger ner alla tankar på att gå vertikalt mot läppen och nöjer mig med höger-vänster-höger längs vågen. Tappar den när den dör men lyckas byta stans och hålla mig stående. Yes! Tar nästa våg och rider den in en bit till. Vid det här laget är det bara balansträning. Hokuan är inte en bräda för halvmeters skvalp men går ändå fint att pumpa igång och göra småsvängar och när det grundar upp längst in i viken är jag glad igen. Med min Nah Skwell 9'6" Hade jag säkert fått bättre rides på det småttiga, men Naishen var sköööön när det är drygt huvudhögt och där hade den breda NS:en varit lite stampig. Hm. Något mittemellan sökes alltså.

M har filmat lite inne i viken men kameran hade klara problem med mörkret och det enda som gick att använda var min balansträning inne i skvalpet. Ska man faktiskt bli tvungen att skaffa sig en GoPro som alla andra? Eller kanske en Contour? Dom kostar som en halv bräda... Tveksamt. Först måste jag bestämma mig för vilken nästa lilla SUP jag ska ha. Te, bullar, god stämning och lite musik i bilen på väg hem. Hoppas barnen sover :-)